Var det bättre förr ?

När jag var liten, eller tonåring fanns inte internet. Men vad som fanns var skitsnack, skvaller och mobbning.
Man skulle inte sticka ut, man skulle passa in sådär lagom mycket att man märktes bara lite, och på rätt sätt. Budskapet om vilka som var inne och vilka som inte var det gick fram klart och snabbt. Detta utan sms- kedjor, bilddagboken och facebook. Jag tror att vi människor på något sätt alltid hittar kanaler att sortera och katergorisera varandra. Jag upplevde att det fanns stora problem med mobbning under min skolgång, både i den lilla landsortsskolan där jag gick mina första år, på den stora högstaideskolan i Rimbo, och senare på Rodengymnasiset. Och jag kan inte låta bli att undra, har det blivit värre nu?

Min morfar till exempel var född 1908, och kom till Sverige från England undet det första världskriget. Han hade ett efteranmn Bratt, som förknippades med något som kallades för motboken , det gillades inte av föräldrarna till de som gick i hans skola. Så han blev mobbad rejält under sina första skolår, av sina skolkamrater, uppmanade av förädlrarna.

Idag finns det en massa facebook grupper som börjar med " vi som hatar" , de flesta av dom är säkert ganska så harmlösa och meningslösa grupper. Men om det riktas mot en person, om det skulle riktas mot en klasskamrat eller mot en själv hur skulle man reagera då? Är det samma sak som när en grupp ropar saker efter en när man går fram i skolkorridoren?

Jag som skrivit detta lilla inlägg heter Hanna Stymne Bratt

Knuff.se

Jag har placerat min blogg i Norrtälje på bloggkartan.se!

Registrerad på bloggportalen

Nu håller jag på och försöker registrera oss på bloggportalen. Det verkar gå sisådär... det där med att pinga etc ska det ta tid eller?

Vi har en grupp på Facebook också.

Eftersom vi vill synas på flera olika ställen så har vi skapat en Facebook grupp för Kedjan också där vi bjuder in alla som är intresserade att delta. Gärna ni som har många ungdomar i era kontaktlistor eftersom vi särskilt vill bjuda in dem att säga vad de tycker.

http://www.facebook.com/group.php?gid=105603426138592

För våra barn och ungdomar är idag Internet en naturlig arena att dela erfarenheter och nyheter på.

 Internet som informationsbärare är ett svårslaget verktyg i skolans arbete. I viss mån är det till och med oslagbart med sin snabbhet och sin spridning. Information som tidigare tog dagar och veckor att transporteras från en person till en annan kan nu förmedlas på någon eller några sekunder.

Nyhetsflöden och forskningsrapporter ligger bara ett par tre sekunder iväg från den enskilde. Kontakter skapas med likasinnade på communities, i kommentatorstrådar på nyhetssidor eller genom bloggar samt sociala nätverk som Facebook.

Men baksidan är nästan lika stor som dess fördelar.

En 14-årig flicka från Norrbotten har utsatts för grov mobbning via Facebook. Omkring 130 medlemmar har funnits i gruppen som hånat och kränkt henne rapporterar bland annat DN. Denna händelse, som en i en rad med Bjästa , Alexandra-mannens agerande och många såväl okända som kända i oräkneliga tal visar hur det nya sociala medialandskapet inte bara har goda sidor.

Drev, rykten och direkta hatkampanjer på Internet samsas med företeelser som grooming, prostitution och droger. Ett Internet som med teknikutvecklingen är ständigt närvarande i var mans mobiltelefon. Tekniken driver tjänstesamhället framför oss, men med det följer en lång rad otjänster som jag sökt beskriva.

Men hur kan vi möta detta? Kan vi möta detta? Är förbud och regleringar vägen att gå eller ska vi kapitulera för övermakten?

Ingetdera säger jag. Internet är här för att stanna, och den världen är precis lika verklig och naturlig för de generationer som nu växer upp som den värld vi nu ser vakna ur sin vintersömn.

Men med de händelser som jag beskriver ovan så ger det oss vuxna en klar signal att denna värld har ett behov av vuxna förebilder, förebilder som inte alltid är närvarande och som kanske inte alltid skall vara föräldrar eller lärare. För med handen på hjärtat, ville vi själva röja allt för våra föräldrar när vi själva var unga?

Det finns som jag ser det ett behov av att än mer låta hem, skola och andra vuxna förebilder skapar sig en förståelse för det landskap som växer fram och där ungdomar rör sig varje dag. Vi behöver inte vara där i samma utsträckning, det är inte det jag säger. Vi måste förstå, sätta gränser peka på riskerna och vara tillhands när det behövs.

För hur var det jag sade till min omgivning när jag själv var tonåring egentligen?

”Inled mig inte i frestelse, jag hittar dit själv” var i alla fall mitt standardsvar.

Det gäller kanske våra ungdomar än mer idag, och då gäller det att även vi förstår hur detta landskap ser ut. Annars kan det gå illa, riktigt illa vilket den senaste tidens händelser bekräftat.

Johan Westerholm